Den senaste tiden har det funnits anledning att fundera över vilka konsekvenserna blir om särintressen tillåts påverka de offentliga verksamheterna. Vilka rättigheter ska en anställd med hänvisning till religion eller politisk uppfattning ha att påverka sina arbetsuppgifter? I samband med diskussionerna om samvetsfrihet för läkare och barnmorskor har många jämförelser gjorts. Har en miljömedveten chaufför rätt att vägra köra etanoldrivet? Vilka rättigheter att vapenvägra har en soldat? Många menar att exemplen är löjliga och jämförelserna orimliga. Men det är svårare att avfärda jämförelser med polisen som av samvetsskäl inte vill verkställa utvisningar, eller socialsekreteraren som vägrar omhänderta ett nyfött barn. Vården brottas dagligen med svåra etiska dilemman i frågor som gäller liv och död. Det finns många samvetsfrågor som ryms inom vårdsektorn. Ska en läkare ha rätt att vägra ge en blodtransfusion? Ska en barnmorska få slippa att rådgöra om preventivmedel?

Det enda rimliga är naturligtvis att en anställd ska följa det regelverk som finns och uträtta de arbetsuppgifter som arbetet kräver. Det är inte en rättighet att få gå en offentligt finansierad utbildning. Det är däremot en rättighet att inte mötas av personalens personliga värderingar när man söker samhällets hjälp.